rys

Känslor,

jag hade glömt av hur dessa känslor

såg ut,

lät,

smakade.

Hur de rör sig inom mig,

hur hela havet stormar,

hur stolar rispar mot parketten.

Din pall står ensam.

jag har inte suttit på den, dammat av den på länge.

Månader faktiskt.

Men när känslorna återigen slår,

då syreintaget igen stramas åt,

då springer jag.

Sliter upp flyttkartonger,

kanske du gömmer dig där i en sliten rosa bok.

Min poesis föda.

fire walk with me

Dina stön skrapar mina knän,
din puls i mig ristar.

Jag siktar och missar,
du giver mig inget stöd,
och organen mina sviktar.

Snälla släck denna glöd innan den i mig flammar röd,
vi vet,
den kommer att bli min död.

fanfanfan

det skulle varit du.

H.P

Jag finner mig

i ett dilemma,

två små hjärtan har fått min

klocka att åter igen klämta.

försöker vara resonlig

men känner mig

horig,

ge fan i att skämta.

som vatten

Jag har arbetat i en hal glansig tystnad.

Likt en liten droppe smutsigt vatten som

kämpar för att inte glida ur ditt sikte på vindrutan.

En vattendroppe behöver inga rutiner,

jag försöker att släppa mig fri, studsa ut och dela på mina partiklar.

Men jag har plågsamt glidit, långsamt och plågsamt.

Jag har drivit dig ur mina rutiner.

TW, V.W

Flowers toss their heads outside the window.
I see wild birds, and impulses wilder than the wildest birds strike from my wild heart.
My eyes are wild; my lips tight pressed.

♀ Jag omfamnar årets bästa dag barbröstad. ♀

blir aldrig normal.

Låt det suga, sugas ihop till en skrynklig blöt säck.

Svidande magsyra torkas ihop till en stor skorpa.

Förminska, plåga dig själv.

Men du njuter.

Det är när du plågas du njuter, och när du njuter du plågas.

SVÅRMOD

Ja, ditt förflutna - ty ett sådant har du,

ett stort förflutet, och en annan var du!

Gamla fröjder ditt minne gömmer,

om gamla bekymmer du ofta drömmer,

skuggor och syner som jag ej sett skymta omkring dig titt och tätt.

stirra inte så, jag är en dålig dag.

Dem man lever för,

dem man kämpar för,

dem andra.

Love Will Tear Us Apart Again

vänskap känns runt i min mun,

ord jag kan lägga på tungan,

men den förblir nog häftad,

och blodet mitt förgiftat.

ett tag till..

04.21

alla opostade brev.

När jag tänker på henne tänker jag på:

Hur ljuset alltid vilar så harmoniskt mot detta vackra väsen, för denna figur är allt för utomjordiskt skön, att hon bara inte kan vara från samma planet som jag.

På, hur hon har ett lent strypgrepp om mitt syreintag som gör att min tunga förblir häftad varje gång hon står framför mig.

På, hur hon ser mig spela orörd. Min skådespelartalang.

På, hur hon aldrig pratade vidare mycket, utan lämnade alltid mig till att lösa den rebusen.

På, hur jag vill döda alltdetsomförgörhenne, hur vågar någon göra denne själ rädd.

Själen som färgade mitt gråa eko puderrosa och fick mig bubblig som hallonsoda.

På hur jag vill att hon ska vara lycklig, hur hon ej vilar i min famn, utan mot någon annans barm.

bara du är lycklig.

limoncello

dricker alkohol ur ett sugrör,

håller hårt i boken,

lyssnar tungt,

i mörkret.

sjökvinnan

Jag hatar när jag kan höra att mitt hjärta slår.

När tystnaden fäller ut sig likt ett segel till havs,

när ensamheten lämnar mig med blott en kyss vid ekots djupa säng.

Då surrandet i mina snäckor slocknar.

Då hör jag,

hur hjärtat slår hål

i mitt skrov.

klumpen

Jag tror att min tolk är död.

Det känns som en dolk är körd,

genom klumpen som ska symbolisera det hela.

Kanske dolken bara slant och for mot dennes hals,

kanske syret slutade att existera?

Nu måste jag sätta mig och börja knåpa & knepa.

Jag undrar om varken Hans eller Greta hittade tillbaka till sina ner smulade lakan.

Kommer vi någonsin få veta, hur tonlägena vill leka?

Vill de att orden skall framstå bleka, bredvid hjärnas sargade romans?

ingen kan veta.

Day after day, I see them hiding right in front of me. But what people don't know, is that I can make them show. And that scares the hell out of me.

i mitt andrum.

Baklslaget

kväver ljuden
strupen som kvider,
söker efter syre.
kväver ljuden
mina ögon skriker, blöder.

tystnad, en tunn vägg.
måste bevara tystnaden.

så jag borrar ner ansiktet i kudden, men den är för mjuk.