jag hade glömt av hur dessa känslor
såg ut,
lät,
smakade.
Hur de rör sig inom mig,
hur hela havet stormar,
hur stolar rispar mot parketten.
Din pall står ensam.
jag har inte suttit på den, dammat av den på länge.
Månader faktiskt.
Men när känslorna återigen slår,
då syreintaget igen stramas åt,
då springer jag.
Sliter upp flyttkartonger,
kanske du gömmer dig där i en sliten rosa bok.
Min poesis föda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar