Hur ljuset alltid vilar så harmoniskt mot detta vackra väsen, för denna figur är allt för utomjordiskt skön, att hon bara inte kan vara från samma planet som jag.
På, hur hon har ett lent strypgrepp om mitt syreintag som gör att min tunga förblir häftad varje gång hon står framför mig.
På, hur hon ser mig spela orörd. Min skådespelartalang.
På, hur hon aldrig pratade vidare mycket, utan lämnade alltid mig till att lösa den rebusen.
På, hur jag vill döda alltdetsomförgörhenne, hur vågar någon göra denne själ rädd.
Själen som färgade mitt gråa eko puderrosa och fick mig bubblig som hallonsoda.
På hur jag vill att hon ska vara lycklig, hur hon ej vilar i min famn, utan mot någon annans barm.
bara du är lycklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar